Grekland har alltid varit min drömdestination. Jag såg framför mig hur jag skulle utforska de historiska ruinerna i Aten och njuta av solnedgången över Santorinis fantastiska klippor. Denna förtrollande fantasi höll mig motiverad under livets rutinmässiga utmaningar. Efter år av hängivenhet och uppoffringar kändes en resa till Grekland som den ultimata belöningen.
Men min man Dan blev alltmer bekymrad över ekonomin. ”Deb, vi måste ta itu med våra skulder”, påminde han mig ofta. Jag insåg att om jag skulle kunna förverkliga min dröm var jag tvungen att spara ännu mer. Som privat kock arbetade jag för två familjer varje vecka och började också ta emot extra beställningar på specialgjorda tårtor och desserter för att öka min inkomst.
En kväll när jag var för trött för att laga mat valde jag pizza. Dan frågade då: ”Varför pressar du dig själv så hårt, Deb?”
”För att jag vill spara”, svarade jag enkelt. ”Jag är fast besluten att ta oss till Grekland.”
”Ärligt talat, Deb! När ska du sluta prata om Grekland?” utbrast han, uppenbart irriterad.
”Jag slutar när vi åker. Vill du inte följa med mig?” frågade jag i hopp om att kunna väcka lite entusiasm.
Dan mjuknade för ett ögonblick och hällde upp ett glas vin åt mig. ”Självklart, älskling. Jag är bara under stor press på jobbet. Att lära ut matte till ointresserade barn är tufft”, erkände han.
”Det är okej”, sa jag och var osäker på om han verkligen menade det. ”Jag lovar dig, jag är helt med på det”, försäkrade han mig.
Jag trodde att vi tillsammans arbetade mot den här drömmen, men varje gång jag nämnde det föreslog Dan ”nästa år”. Men när nästa år kom, kom han med ursäkter: ”Det är för hektiskt på jobbet, Deb” eller ’jag har inte råd att ta ledigt’. Ibland handlade det om problem i hemmet som att ”gejsern är trasig” eller ”diskmaskinen behöver bytas ut”.
Jag försäkrade mig själv om att det var okej. ”Vi kommer att åka så småningom”, tänkte jag. ”Folk skjuter ofta upp saker ett tag och njuter av dem när livet lugnar ner sig.” Men livet lugnade aldrig riktigt ner sig. Åren gick och tanken på Grekland bleknade bort.
När jag närmade mig 65 hade jag äntligen sparat ihop tillräckligt för oss båda. Inte bara lite – jag hade råd med flyg i affärsklass och femstjärnigt boende! Jag bestämde mig för att det var dags att sluta vänta. Jag organiserade en två veckor lång drömresa till Aten, Santorini och Mykonos – resmål som jag bara hade beundrat i tidningar.
För att fira detta speciella tillfälle köpte jag till och med en ny baddräkt – något som jag inte hade unnat mig på flera år. Jag ville känna mig självsäker och njuta av det liv som jag outtröttligt hade arbetat för att skapa.
En kväll tyckte jag att det var rätt tillfälle att prata med Dan. Jag lagade hans favoritlammkotletter och rostade potatis för att skapa en trevlig ton för samtalet. ”Dan”, började jag, ”jag har sparat ihop tillräckligt med pengar. Låt oss fira min 65-årsdag i Grekland.”
Han tittade upp från sin telefon, knappt uppmärksam, och brast sedan ut i skratt. ”Grekland? Allvarligt talat, Deb? I din ålder?” utbrast han och lät otroligt förvånad.
”Vad menar du med det?” Jag stelnade till, mitt hjärta sjönk.
Dan lutade sig tillbaka och skakade på huvudet som om jag var en av hans elever som inte förstod något grundläggande. ”Jag menar, kom igen, Grekland? Du är för gammal för det, eller hur? Vad ska du göra där? Gå omkring i den där löjliga baddräkten? Det är det ingen som vill se.”
Hans ord fick mig att må illa. Jag satt där, chockad, och försökte förstå hur mannen jag älskat i så många år kunde vara så ovänlig. ”Jag har sparat till den här resan i flera år, Dan. Vi har alltid pratat om att åka tillsammans. Jag vill njuta av den tillsammans med dig.”
Han ryckte på axlarna. ”Du kanske ska satsa på något mer… realistiskt. Vad sägs om en helg i en stuga eller en lugn strandresa? Någonstans där du kan sitta och läsa. Grekland är för folk som är hälften så gamla som vi. Du är inte i tjugoårsåldern längre.”
Min strupe snördes åt, men jag lyckades säga: ”Det här är min dröm, Dan.” Hans ansiktsuttryck hårdnade och han kastade sin halvätna lammkotlett på tallriken.
”Din dröm är slöseri med tid och pengar, Deb. På tal om det, varför ger du inte över pengarna du har sparat? Jag har funderat på en fisketur med grabbarna. Det är ett mycket bättre sätt att använda pengarna. Du ska inte slösa bort dem på nån dum fantasi.”
Det var då något inom mig brast. Alla dessa år hade jag väntat på honom. Jag hade skjutit upp min lycka och frihet för att jag trodde att vi skulle göra det här tillsammans. Det skulle vara Dan och jag för evigt, vi skulle utforska Grekland som ett par. Men verkligheten var att han aldrig värdesatte min dröm.
Jag sköt bestämt tillbaka stolen och reste mig upp. ”Jag ska åka till Grekland, Dan”, meddelade jag.
”Ja, just det”, skrattade han och himlade med ögonen.
Morgonen därpå, medan Dan var ute, tog jag ett djärvt steg som jag aldrig hade vågat ta tidigare: Jag bokade en resa redan nästa dag. Två veckor i Grekland, utan att tveka och utan att behöva rådfråga Dan. Det var äntligen dags för mig att prioritera mina egna önskningar.
Jag packade min resväska, tog en penna och lämnade en lapp på köksbänken. ”Dan, du har rätt. Jag har vuxit ifrån det här. Jag är för gammal för att fortsätta vänta på någon som inte värdesätter min lycka. Njut av din fisketur, men du får stå för kostnaderna själv.” Med det gick jag ut genom dörren.
Jag hade ingen aning om vad som väntade, och ärligt talat brydde jag mig inte. Jag visste bara att om jag stannade skulle det bara leda till ånger och växande agg mot Dan.
Så fort jag kom till Aten kände jag en djupgående förändring inom mig. Atmosfären var annorlunda – ljusare och mer inbjudande. Jag väntade inte bara längre. När jag vandrade genom de gamla ruinerna omslöts jag av historien omkring mig. När jag stod på en klippa i Santorini upplevde jag en frihetskänsla som jag inte hade känt på flera år.
Och ja, jag hade på mig baddräkten jag hade köpt. Och vet ni vad? Jag kände mig fantastisk i den! Jag brydde mig inte om någons åsikter. Jag omfamnade äntligen mitt liv.
Sedan inträffade något extraordinärt. En förtrollande kväll i Santorini korsade jag Michaels väg. Han satt ensam på ett café och hans strålande leende lyste upp hans ansikte medan han tittade på vågorna. Vi började småprata och inom kort delade vi en måltid och förde djupa samtal i timmar, där vi utbytte berättelser om våra liv.
”En personlig kock?” sa han och höjde på ögonbrynen. ”Det är imponerande.”
”Jag älskar att arbeta med mina händer”, svarade jag. ”Och det finns en närhet till matlagning som jag uppskattar.”
Vi tillbringade resten av min resa tillsammans, utforskade öar, drack cocktails, skrattade över måltiderna och upptäckte en koppling som jag inte hade insett att jag saknade. Michael såg mig – inte som någon som var ”för gammal” eller hade passerat sin bästa ålder, utan som en kvinna som var ivrig att omfamna livet fullt ut. Grekland var allt jag hade hoppats på och mer därtill.
När jag äntligen kom hem upptäckte jag att Dan hade åkt. Han hade packat sina saker och lämnat en lapp där det stod att han hade flyttat in hos sin bror.
I stället för att känna mig vilsen eller övergiven kände jag en våg av lättnad. Jag var fri! Nu, flera månader senare, har jag fortfarande kontakt med Michael och ser med spänning fram emot vad som väntar oss båda.
Vilken otrolig resa som väntar! Dela med dig av dina tankar i kommentarerna!
